Ölands testfält

Ölands testfält var en för sin tid världsunik anläggning för kontroll av flygkamerors noggrannhet. Ingen hade tidigare lyckats testa kameror i luften när Kungliga Tekniska högskolan, Rikets allmänna kartverk och Lantmäteristyrelsen 1955 anlade testfältet på Ölands alvar. Här skulle snart flygkameror komma att testas i såväl svenska som internationella undersökningar.

Bakgrunden var följande: Under 1950-talet ökade efterfrågan på detaljerade kartor. Här hemma behövdes de för projektering av nya bostadsområden, för nya vattenkraftverk så att den växande industrin fick energi och även för nya och bättre vägar, då trafiken ökade dramatiskt under denna period.

En flygkamera hade negativformat på 230 x 230 mm, jämfört med 24 x 36 mm för en vanlig småbildskamera. Här en kamera av fabrikat Wild stängd respektive med magasinet öppet. Kameran stod i botten på flygplanet, med objektivet riktat mot marken.

Användningsområdena för flygbilder ökade, men också behovet att ha kontroll över vilka toleranser man arbetade med. Nackdelen med flygbilderna var nämligen att det inte gick att fastställa hur noggranna kamerorna var. Det fanns en uppfattning i branschen att det inte gick att ta reda på det, men det var precis vad svenskarna skulle komma att göra på Öland.

Hjärnan bakom Ölands testfält var Bertil Hallert, professor i fotogrammetri vid KTH. Han hade 1954 varit gästprofessor i USA, som då bara var kartlagt till 25 procent. USA ville öka takten av kartläggningen, och Hallert hade arbetat med att analysera flygkamerors noggrannhet.

Bertil Hallert gjorde vad ingen annan inom flygfoto trodde var möjligt, när han skapade en metod för att undersöka kameror vid fotoögonblicket, i luften. Till höger tillsammans med kollegan Fagerholm.

I USA skapade han en sjättegradsekvation, med vilken han kunde kompensera för flygplanets lutning vid fototillfället. I ett andra steg kunde hans sedan jämföra hur bra bilden stämde med verkliga mått på marken.
Tillbaka i Sverige 1955 tog han patent på sin metod. Kartverket och Lantmäteriet var båda intresserade i hur noggranna bilderna blev, och tillsammans med KTH lade de ut, och mätte in, de referenspunkten som krävdes på marken. Det blev Ölands testfält.

Tio år senare sammanfattar Hallert sin skapelse så här: