Meny Stäng

Kategori: Okategoriserade

Extrem noggrannhet under en extrem sommar

För 65 år sedan 1 juli rullade en gul Ford Anglia av färjan i hamnen i Färjestaden. Det var far och son Peterson som kom till Öland för att mäta in de första 25 betonglocken som under våren lagts ut på Stora alvaret. Koordinaterna skulle utgöra facit, när man skulle granska hur noga flygbilderna stämde med verkligheten. Det hade ingen tagit reda på tidigare, trots att alla runt om i världen börjat använda flygbilder som underlag för kartor. 

För att få svar på hur stora felen var, och i ett andra steg avgöra vad felen berodde på, måste kamerorna testas i luften. Att göra så pass noggranna tester i luften trodde ingen var möjligt eftersom flygplanet aldrig tog bilderna exakt lodrätt mot marken. Ingen, utom en svensk professor vid namn Bertil Hallert. Han skapade en beräkningsmetod där felen på grund av flygplanets lutning kunde kompenseras.

De två i bilen var Ingmar Peterson och hans far Ruben Peterson. Ingmar var nyutnämnd statsgeodet, en av ett tiotal i Sverige. Statsgeodeterna ansvarade bland annat för uppmätningen av Sverige. Ruben var sommarledig folkskollärare som följde med sin son som sällskap men också för att ta del av detta unika projektet med ett testfält. Flera statliga myndigheter stod bakom satsningen, tillsammans med Tekniska högskolan i Stockholm där Hallert var professor. Idén till sin metod hade Hallert fått under ett år som gästprofessor i USA. Amerikanarna, som hade gigantiska arealer att kartlägga, och ville ha svar på vilken noggrannhet bilderna gav för att optimera flygfotograferingen.

Men fungerade Hallerts metod i praktiken? Det visste ingen av de inblandade i juli 1955. Det direktiv Ingmar Peterson fått var att mäta in rören i mitten på betonglocken med ett medelfel på högst 1 cm. Att kraven var höga ställda berodde på att de kommande testerna skulle hålla vetenskaplig klass.

Att mäta in punkter långt ut på alvaret på centimetern lät sig inte göra i en handvändning. Elektroniska avståndsmätare skulle slå igen först några år senare, och mäta med måttband. Därför byggdes istället fem torn på alvaret, och från dem mättes vinklarna mellan alla punkter, med stor noggrannhet. Utifrån alla mätningar från olika håll skulle Ingmar sedan ägna den efterföljande vintern åt att räkna ut koordinaterna. Ett jättejobb – detta var före datorns intåg och beräkningarna gjordes med mekanisk räknemaskin, typ Original Odhner.

Men mätningarna på alvaret måste också varit en utmaning. Signalen i toppen på masterna skulle vara precis över mittpunkten på locket, för att ge rätt värde. Det tog sin tid att justera in. Att bygga tornen verkar gått smidigt, trots sommarvärmen och framåt hösten kunde man börja mäta. Totalt tog arbetet på Öland nästan tre månader. Som mest var man mer än tio man, men det mesta arbetet gjordes av Petersons och tre hantlangare.

På de gamla bilderna är det intressant att studera hantlangarnas klädsel. När mätningsarbetet inleds vid Karlevi stenkvarn, där man snickrar masterna till locken, har en av dem kavaj. De andra har långärmade skjortor och långbyxor. Någon dag senare har kavajen åkt av, och en av de andra har fixat kortbyxor. Ytterligare någon dag senare arbetar alla hantlangarna i bar överkropp, och de som har långbyxor kavlar upp byxbenen. Sommaren 55 var en av 1900-talets hetaste, och det syns verkligen på bilderna.

Både far och son Peterson var fotointresserade och tog många bilder. Bilden där de sitter och fikar framför Anglian är ett montage. De fotograferade varandra och jag testade att sätta ihop bilderna till en. Bilden fick inte vara med i boken om testfältet, just pga av att den är ett montage, av två bilder. Montaget fungerade däremot bra som arbetsmaterial, det ger en känsla av hur de hade det ute på alvaret att få se dem tillsammans.

Fotografierna från mätningarna har Ingmars son Lars ställt till förfogande. De utgör utan tvekan det bästa bildmaterialet i boken. Lars besökte tillsammans med sin familj testfältet för något år sedan, för se brunnslocken. När vi var ute och tittade var det stekhett redan klockan 11 och vi bestämde vi oss att avbryta innan lunch. Så nu har fyra generationer Peterson fått uppleva hur hett det kan på alvaret sommartid.

Hur gick det då med mätningarna? Det högt uppsatta målet med ett medelfel inom centimetern nåddes inte. En av orsakerna var att korna och hästar på detta trädlösa alvar upptäckte att det gick att klia sig mot masternas vajrar. Medelfelet blev två centimeter, vilket var fullt acceptabelt.

Fältet flygfotograferades och metoden visade sig fungerade. Svenskarna kunde visa resten av världen att det faktiskt gick att testa flygkameror i luften. KTH kom att få specialuppdrag att arbeta fram internationella normer för testning och kalibrering av flygkameror. Alla testergjordes över testfältet på Öland, som kom att byggas ut i etapper, för att 1965 ha hela 186 betonglock.

Det var ett viktigt jobb för sin tid. I Sverige infördes regelbunden kontroll av samtliga flygkameror. Det öka möjligheterna att använda flygbilder i olika typer av projektering. För planering av vattenkraftsverk minskade projekteringstiden från tidigare fem till tio år till ett eller högst två år tack vare flyg, och det var också lättare att analysera var det var lämpligast att satsa. Vägverket kunde också införa moderna arbetsmetoder vid planering och anläggande av vägar, vilket krävdes för att möta den ökande bilismens krav på bättre vägnät.

Bertil Hallert gick till historien som den som den införde kvalitetstänkande i kameraanvändningen, genom att visa att det var möjligt, och att det behövdes, att testa kalibrera vare kamera individuellt under ”operativa förhållanden”, det vill säga i luften.

Ingmar Peterson fick fortsatt flera specialuppdrag, och blev med tiden byråchef.  Han fick uppleva en otrolig teknisk utveckling, och hann vara med om förtester för GPS, när systemet fortfarande var hemligt och under utveckling.

Att få fram 25 koordinater på Ölands testfält hade 1955 tagit fyra, fem månader, inklusive beräkningsarbetet. Med en professionell GPS går det idag att få samma noggrannhet genom att ställa sig på en punkt. Det som 1955 tog nästan ett halvår i anspråk kan idag göras på en dag. Men så är det med teknisk utveckling, det ligger år av arbete och utveckling bakom saker som vi idag tar för självklara.

50, 60 eller kanske 70 år

Med skräp är det som med så mycket annat – kommer det över en viss tidsgräns så blir det sedan allt mer intressant med åren. Denna nästan övervuxna ölflaska låg precis så här, intill en sten som var lagom hög att sitta på. Den var av kapsyltyp, märkt med tre stjärnor och ett L. Hemkommen från Stora alvaret undersökte vi saken. L stod för glasbruket, troligen Limmared, och modellen hade tillverkats fram till 1950. Kanske hade flaskan legat vid stenen i 60 år. Eller 70. Någon hade suttit långt ute på alvaret och druckit en medhavd öl. Kanske vid tillsyn av djur. Eller under jakt.

När jag för ett par år sedan kartlade testfältet på alvaret hittade jag en brännvinsflaska, en 37:a. Det låg till skillnad mot ölflaskan uppe på marken, som om någon slängt den där bara dagar tidigare. Men alla bitmärken i skruvkorken av aluminum skvallrade om att djur hade undersökt den och förmodligen också sparkat runt den. I botten stod tillverkningsår 1964, sista året som man lade ut nya betonglock på testfältet. Lars Alm från Stockholm ansvarade för utläggningen den sommaren. Några år senare ledde han mätningarna vid byggandet av Ölandbron. Då ställde hans mätteam frågor om testfältet, som de hört talas om men inte sett. Det resulterade i att Lars höll en guidad tur ute på alvaret. Men idag skulle han skulle förmodligen inte minnas en sådan sak som vad för flaskor de hade dricksvatten i, den där sommaren 64.

Det här med tidsperspektivet är intressant… för alvaret är det lite mer tilltaget än i samhället i övrigt. Det som slängs eller tappas här kanske hittas först efter ett sekel, eller i alla fall ett halvt. Äldre ölänningar säger att alvaret växer igen, och flera poängterar att det gått extra snabbt de senaste åren. De har överblick över decennier, kanske upp emot 50 år. Eller till och med mer.

Ett fynd jag dock är säker på att någon tappade i samband vid arbete med testfältet på alvaret är en penna, som fick vänta i nästan 60 år på att bli upplockad. Pennan låg egentligen mitt ute i ingenstans. Jag var dock nyfiken på platsen för att se om det fanns några rester får av de masonitskivor på 40 x 40 cm, som sattes upp 1961.

Av flygsignalen i masonit fanns inga spår, men pennan som låg där var hel, förutom att den hade två längsgående sprickor. Jag insåg att en blyertspenna består av att två delar, med en urfräsning utmed där stiftet ska ligga. Delarna limmas samman, med blyertsstiftet i mitten. Stiftet var helt, förutom yttersta spetsen. All färg som pennan en gång måste haft, var däremot borta.

Rätt tid för alvar

Att vandra utanför väl upptrampade stigar är det bästa jag vet, vare sig jag är i fjällen eller ute på öländska alvaret. Det var en av anledningarna till varför jag stötte på dessa betonglock på alvaret. Nu hoppas jag att locken kan stimulera andra till att lämna lederna och ge sig ut i obanad terräng. Därför lägger vi ut alla positioner på en karta som går att ha i mobiltelefonen. Kartan är gjord av Allt På Öland, som också skriver om testfältet på sin sida.

Locken i sig kanske inte verkar så tilltalande, men de ska definitivt inte underskattas. De har sin historia, och att stöta på ett lock har definitivt viss tjusning. På en plats där det känns som om ingen människa tidigare satt sin fot har lantmätare, bergsborrare, betongarbetare och geodeter varit, innan locket var klart att tas i bruk. Locket har sedan under årens lopp målats av praktikanter och vägverksarbetare, för att alltid synas väl på flygbilderna.

Passa på att med kartans hjälp leta rätt på några lock nu i corona-tider, när utflykter i naturen är en av få saker som inte påverkas av nya förhållningsregler. Jag var själv ute med mobilen häromdagen. Det var riktigt roligt, väldigt annorlunda mot att gå den vanliga ”upptrampade” vägen till locken.